Toronto fick ge sig i konkurrensen
En kväll i förra veckan gjorde jag ett besök i Ljusfallshammar. Det hade öppnat sig en möjlighet att träffa Byarådets styrelse när de hade ett möte i Sportklubbens stuga.
Jag hade fått för mig att klubbstugan låg nere vid Hammarvallen; några hundra meter in på Grytgölsvägen. Men där var det mörkt och öde. Pinsamt. Lyckligtvis svarade Stig Andersson, som bor i Ljusfallshammar, när jag ringde honom och frågade om klubbstugan. För länge sedan, när Stig var kommunalråd hade jag rentav varit med honom på ett möte i klubbstugan.
Sex styrelseledamöter var på plats. Vi fick ta tag i lite praktiska saker till att börja med. Klubbstugan hade varit uthyrd under helgen och de som hyrt lokalen var uppenbart personer av det mer städblyga slaget. Golvet och borden var klibbiga och värmen stod på 26 grader. Dörren in till rummet där reglaget till termostaten finns var låst och nyckeln var borta. Vi öppnade altandörren på vid gavel och satte oss så långt bort som möjligt från den värmesprutande apparaten i taket.
Veronika Axelsson har varit ordförande ”nästan hela tiden” i Byarådets tjugoettåriga historia. Kristine Svensson som är sekreterare har varit med sedan starten och detsamma gäller ”nästan” också för kassören Mari Aktner. Per-Olof Arnryd återvände hem till Ljusfallshammar för några år sedan efter en fyrtioårig utflykt till Åtvidaberg. Han är således ganska så ny i styrelsen. Detsamma gäller för Mikael Svensson som flyttade till Ljusfallshammar från Norrköping ganska så nyligen. Han hyr en lägenhet i det som tidigare var pensionärshemmet. Jonas Axelsson är barnfödd i Ljusfallshammar. Vilket kan intygas av hans mor Veronika, byarådets ordförande som sagt.
– Själv har jag tagit mig till Ljusfallshammar hela vägen från Prästköp, sa Veronika Axelsson och skrattade. Kristine Svensson kom till Ljusfallshammar från Småland. Hennes make har rötter och gård i bygden sedan i vart fall ”tre generationer”. Mari Aktner är barnfödd på trakten. Men Ljusfallshammar har utsatts för riktigt tuff konkurrens som bostadsort för henne och familjen. I den andra vågskålen har ”småorter” som Toronto, Vancouver och andra städer i Kanada legat och lockat.
– Men vi åkte tillbaka. Och det har vi aldrig ångrat, sa Mari och lyste upp rummet med sitt varma leende.
Veronika hade bakat kanelbullar och tagit med sig kaffe i termosar. Vi talade om Ljusfallshammar. Under flera hundra år en dynamisk industriort med mängder av arbetsplatser och företag och offentlig och privat service. Men vad är Ljusfallshammar nu?
– Vi talar om Ljusfallshammar som postnummer 612 73, sa Kristine Svensson med ett klurigt leende. Med det vill hon ha sagt att även Prästköp och Lämneå ingår i orten. Och Småängens camping tillhör väl kanske ”på sätt och vis Tjällmo men det ligger ju väldigt nära Ljusfallshammar”, tyckte Kristine Svensson.
– Vi har ganska bra koll på Ljusfallshammar. Byarådet ger ju ut tidningen Hammarslaget som vi delar ut till 350 hushåll. Och enligt en senaste statistiken som vi har tagit del av bor det 507 personer i vårt postnummer. Och det finns 103 företag, berättade Kristine. Vilket ju är ett imponerande antal onekligen. Och en del av alla de där företagen är ganska så stora. Runt bordet gick det att ta på den glädje och stolthet som man kände för Lämneå Bruk som har klarat av den svåra pandemitiden – med stora bekymmer förvisso – men som nu expanderar och växer kraftigt.
Veronika Axelsson och hennes styrelse kom igång ordentligt på företagsfronten. Hantverkare, verkstäder, möbelaffären, husbyggare, bönder, Ljusfalls friskola och många fler företag och föreningar och företagare räknades upp när jag bad om exempel på vilka alla de där företagen är. Per-Olof Arnryd hade också bra blick bakåt i tiden och berättade om sågarna som bland annat servade möbelindustrientreprenörerna med prima råvaror för det på sin tid berömda bäddsoffebyggandet.
På mötets dagordning fanns många punkter: Myror ”äter upp” slipers som ligger runt rabatterna vid Hammaren. Det behövs sättas dit en metallkant för att ge Hammaren ett bättre skydd. Fler företag behöver uppmuntras att föra reklam för sig själva i det lilla ”turistkartehuset” som byarådet ordnat nere vid vägen. För att nu bara nämna något.
Veronika, Kristine och Mari berättade om strider från tidigare år. När skolan räddades kvar ett år så en friskola hann komma igång. Och när byn slöt upp och köpte andelar så att ett ungt par kunde ta över affären som skulle läggas ner. Ett projekt som höll i många år. Byrarådet gör nytta kort sagt.
Textkälla/Bildlänk: Folkbladet
Krönika: Widar Andersson
