Hoppa till innehåll Hoppa till sidfot

Blogg

Screenshot dms api.ntm.eu 2021.10.26 00 13 32

Toronto fick ge sig i konkurrensen

En kväll i förra veckan gjorde jag ett besök i Ljusfallshammar. Det hade öppnat sig en möjlighet att träffa Byarådets styrelse när de hade ett möte i Sportklubbens stuga.

Jag hade fått för mig att klubbstugan låg nere vid Hammarvallen; några hundra meter in på Grytgölsvägen. Men där var det mörkt och öde. Pinsamt. Lyckligtvis svarade Stig Andersson, som bor i Ljusfallshammar, när jag ringde honom och frågade om klubbstugan. För länge sedan, när Stig var kommunalråd hade jag rentav varit med honom på ett möte i klubbstugan.

Sex styrelseledamöter var på plats. Vi fick ta tag i lite praktiska saker till att börja med. Klubbstugan hade varit uthyrd under helgen och de som hyrt lokalen var uppenbart personer av det mer städblyga slaget. Golvet och borden var klibbiga och värmen stod på 26 grader. Dörren in till rummet där reglaget till termostaten finns var låst och nyckeln var borta. Vi öppnade altandörren på vid gavel och satte oss så långt bort som möjligt från den värmesprutande apparaten i taket.

Veronika Axelsson har varit ordförande ”nästan hela tiden” i Byarådets tjugoettåriga historia. Kristine Svensson som är sekreterare har varit med sedan starten och detsamma gäller ”nästan” också för kassören Mari Aktner. Per-Olof Arnryd återvände hem till Ljusfallshammar för några år sedan efter en fyrtioårig utflykt till Åtvidaberg. Han är således ganska så ny i styrelsen. Detsamma gäller för Mikael Svensson som flyttade till Ljusfallshammar från Norrköping ganska så nyligen.  Han hyr en lägenhet i det som tidigare var pensionärshemmet. Jonas Axelsson är barnfödd i Ljusfallshammar. Vilket kan intygas av hans mor Veronika, byarådets ordförande som sagt.

– Själv har jag tagit mig till Ljusfallshammar hela vägen från Prästköp, sa Veronika Axelsson och skrattade. Kristine Svensson kom till Ljusfallshammar från Småland. Hennes make har rötter och gård i bygden sedan i vart fall ”tre generationer”. Mari Aktner är barnfödd på trakten. Men Ljusfallshammar har utsatts för riktigt tuff konkurrens som bostadsort för henne och familjen. I den andra vågskålen har ”småorter” som Toronto, Vancouver och andra städer i Kanada legat och lockat.

– Men vi åkte tillbaka. Och det har vi aldrig ångrat, sa Mari och lyste upp rummet med sitt varma leende.

Veronika hade bakat kanelbullar och tagit med sig kaffe i termosar. Vi talade om Ljusfallshammar. Under flera hundra år en dynamisk industriort med mängder av arbetsplatser och företag och offentlig och privat service. Men vad är Ljusfallshammar nu?

– Vi talar om Ljusfallshammar som postnummer 612 73, sa Kristine Svensson med ett klurigt leende. Med det vill hon ha sagt att även Prästköp och Lämneå ingår i orten. Och Småängens camping tillhör väl kanske ”på sätt och vis Tjällmo men det ligger ju väldigt nära Ljusfallshammar”, tyckte Kristine Svensson.

– Vi har ganska bra koll på Ljusfallshammar. Byarådet ger ju ut tidningen Hammarslaget som vi delar ut till 350 hushåll. Och enligt en senaste statistiken som vi har tagit del av bor det 507 personer i vårt postnummer. Och det finns 103 företag, berättade Kristine. Vilket ju är ett imponerande antal onekligen. Och en del av alla de där företagen är ganska så stora. Runt bordet gick det att ta på den glädje och stolthet som man kände för Lämneå Bruk som har klarat av den svåra pandemitiden – med stora bekymmer förvisso – men som nu expanderar och växer kraftigt.

Veronika Axelsson och hennes styrelse kom igång ordentligt på företagsfronten. Hantverkare, verkstäder, möbelaffären, husbyggare, bönder, Ljusfalls friskola och många fler företag och föreningar och företagare räknades upp när jag bad om exempel på vilka alla de där företagen är. Per-Olof Arnryd hade också bra blick bakåt i tiden och berättade om sågarna som bland annat servade möbelindustrientreprenörerna med prima råvaror för det på sin tid berömda bäddsoffebyggandet.

På mötets dagordning fanns många punkter: Myror ”äter upp” slipers som ligger runt rabatterna vid Hammaren. Det behövs sättas dit en metallkant för att ge Hammaren ett bättre skydd. Fler företag behöver uppmuntras att föra reklam för sig själva i det lilla ”turistkartehuset” som byarådet ordnat nere vid vägen. För att nu bara nämna något.

Veronika, Kristine och Mari berättade om strider från tidigare år. När skolan räddades kvar ett år så en friskola hann komma igång. Och när byn slöt upp och köpte andelar så att ett ungt par kunde ta över affären som skulle läggas ner. Ett projekt som höll i många år. Byrarådet gör nytta kort sagt.

Textkälla/Bildlänk: Folkbladet
Krönika: Widar Andersson

20190106

Tradition med anor från 50-talet

Julgransplundringen i Ljusfallshammar är en tradition sedan mer än sex decennier.

Den första hölls 1956, alltså för 63 år sedan. Barnens julfest i Ljusfallshammar detta är var
inget undantag utan i söndags var det 29 barn med föräldrar som slöt upp till dans kring
granen, musik och sång. Efter dansen stod fika på schemat med saft och kaffe, kakor och
bullar innan det var dags för ytterligare en sväng runt granen, i väntan på att tomten
skulle komma och dela ut en påse med gott till alla barnen.

Dansen kring granen ledes av Roland Kratz medan Göran Svensson spelade dragspel.
Bakom tomtemasken fanns Peter Hjertkvist. Julgransplundringen startades av IOGT-NTO
och hölls till en början i Ordenshuset i Ljusfallshammar. Under 80-talet tog Ljusfallshammars
Sportklubb över och arrangerar det än idag.

Peter Hjertkvist

 

Tib

Möbelaffären på vischan firar 60 år

De tror inte att en möbelaffär idag hade kunnat starta upp och överleva så långt ut
på landet. Men familjeföretaget TIB-möbler har lyckats och nu firar de 60 år.

Företagsamheten fanns där och 1958 valde Leif Peterssons pappa att starta upp en möbelaffär i
Ljusfallshammar, strax bredvid familjens sågverk. Istället för pengar fick vi färdiga möbler av företaget
som köpte virket. Samma bil som fraktade virket tog med sig möblerna hem så det blev effektiv,
berättar Leif Petersson. (mer …)

Img 0914.jpg

Lantbruksmuseet årets kulturstipendiat 2017

Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar har fått ta emot 2017 års kulturstipendium av Finspångs kommun.
Motiveringen lyder:

”För att på ett levande och tillgängligt sätt bevara och visa upp en viktig del av vårt kulturarv. Med tusentals timmars ideellt arbete och stort engagemang har medlemmarna skapat ett välbesökt museum med många aktiviteter som vi i hela Finspång är stolta över”.


På Lantbruksmuseets vägnar fick Stig Andersson ta emot blommor och stipendiet på 10 000 kronor av Ingela Billström (MP) och Tommy Jacobsson (L). Överlämnandet skedde på Lantbruksmuseet i Ljusfallshammar måndagen den 23 oktober.

Källa: Finspångs Kommun

Lite statistik över Ljusfallshammar

I Ljusfallshammar bor till dags datum 4 april 2017 500 st personer
i åldern 15 – 110 år, av dessa är 229 st kvinnor och 271 st män.

Ålder i spann enligt nedan

  • 6 st,90-110 år
  • 127 st,70-89 år
  • 183 st,50-69 år
  • 132 st, 30-49 år
  • 52 st, 15-29 år

Det finns 284 personer som är gifta och det ger 142 par i Ljusfallshammar
216 personer lever som ensamstående, singel eller i sambo/särbo förhållande.

76 personer i Ljusfallshammar har anknytning till ett företag, det kan vara
genom bolagsengagemang, ägande etc.

Denna statistik baserar sig på uppgifter hämtade från ratsit.se

Lj03

Norra Östergötlands järnvägar

NÖJ lok nummer 14 med persontåg vid Örebro södra 1929. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.

I Svenska Järnvägsföreningens minnesskrift från 1926
beskrivs banans sträckning enligt följande:

Med Örebro Södra station, gemensam för de båda
statsbanelinjerna Örebro-Hallsberg och Örebro-Svarta
samt Örebro-Pålsboda järnväg, som utgångspunkt går
banan i sydostlig riktning över Örebroslätten, vidare över
höjdplatån vid Marks hållplats och fortsätter genom
skogstrakter till Stortorps station och genom växlande
terräng till Hidingsta station med i närheten
liggande tegelbruk.

[lsvr_separator]
Hidingsta 1908. Till vänster i bild är mot Pålsboda. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
[lsvr_separator]

Därifrån sänker sig banan långsamt ned till Kvismaredalen, där på näset mellan de forna sjöarna Västra och östra
Kvismaren, stationen Kvismaren fått sitt läge.

Banan fortsätter i sydlig riktning förbi Sköllersta station, kring vilken efter järnvägens tillkomst uppvuxit ett icke
obetydligt samhälle. Sedan Tarsta station passerats, går banan under statsbanan in på Pålsboda för båda banorna
gemensamma station. Banan går vidare nästan rakt söderut förbi Svennevads station och Glottra hållpl. med sågverk
till Hjortkvarns station. Till egendomen med detta namn hörde vid järnvägens anläggande Hjortkvarns masugnar och
Gryts hammar- och manufaktursmide. Allt är nu nedlagt. Vattenkraften vid Hjortkvarns fall är i stället tillvaratagen
av ett kraftverk. De forna hammarsmedjorna vid Gryt förändrades först till glasbruk, en filial till Rejmyre,
men brann 1903, varefter ett tråddrageri anlades här.

Omkring 4 km. från Hjortkvarns station ligger Haddebo numera nedlagda järnbruk. Från Hjortkvarn till Hällestad
går banan genom glest bebyggda skogsbygder och virkestransporterna därifrån ha fått utgöra ersättning för de svunna
järnfrakterna. Mellan Hjortkvarns och Skönnarbo stationer är lastplatserna Tornfors med bispår till Björnhammar,
Trolleflod och Örmon belägna.

Vid Ljusfallshammars station har Ljusfallshammars fabriks a.-b. förlagt sitt gjuteri och sina rätt betydande verkstäder.
Där ansluter bibanan från Grytgöls bruk, beläget omkr. 4 km. därifrån. Stångjärns- och manufakturverket nedlades
1886 och tråddrageri med galvaniseringsverk, trådspiksfabrik m.m. anlades.

Förbi Prästköps station går banan därefter till Borggårds hållplats vid bruket med samma namn. På egendomen drevs
förr stångjärnshammare och härdar, men denna verksamhet nedlades i slutet av 1880-talet. Nu användes vattenkraften
att driva fabriker för tillverkning av hängskruvar, hakar, krokar av järn och mässing m.m.

Från hållplatsen går ett lastspår upp till den närbelägna sjön Tron. Nästa station är Hällestad. Hällestads gamla klockstapel
står på Skansen i Stockholm. Järnvägen drager sig nu österut till Sonstorps och Finspångs stationer, den senare vackert
belägen vid stranden av Skutbosjön.

Kvismaren station vid översvämningen i april 1924. NÖJ Lok 10 med persontåg på väg mot Örebro Södra. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
Borggårds håll- och lastplats 1902. Huset till höger om vagnarna är banvaktsstuga nummer 9. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
Pålsboda 1903. NÖJ lok nummer 6 "Roxen" med godståg. SJ stationshus syns till höger. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
Finspång 1948. NÖJ lok nummer 22 och 7. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.
Boo egendoms såg vid Hjortkvarn. Foto: Norra Östergötlands Järnvägar och Mellersta Östergötlands Järnvägar under åren 1924 - 1944.
Finspång på 1940-talet. Industrispårsväxling med bland annat lok nummer 9. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
[lsvr_separator]
Infarten till Kimstad från Norrköpingshållet omkring 1950. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.
[lsvr_separator]

Finspångs gård och bruk är av hög ålder. Bruket omtalas vara anlagt år 1500. Det var baserat på tillverkning av kanoner.
Efter att under åren 1619— 1856 varit i De Geerska släktens ägo och under åren 1856—1884 innehafts av bruksägaren
Carl Ekman, delades det stora komplexet i början av 1900-talet i tre bolag, Stens bruks a.-b., A.-b. Finspångs styckebruk,
som övertog skogarna, och Nordiska artilleriverkstäderna. Det senaste inköptes 1913 av Svenska turbinfabriks a.-b.
Ljungström (Stal). Vapenfabrikationen nedlades och den sista kanonen provsköts 1912.*

Även Stens bruks a.-b. har upphört. Dess egendomar försåldes, dels verkstaden i Finspång till Finspångs metallverks a.-b.,
som bildades 1914 och förlade sin verksamhet till de gamla kanonverkstäderna i Finspång, dels dess skogar till
Finspångs styckebruk och till sist gruvorna i Kantorp och masugnarna i Graversfors till Boxholms a.-b. Järnverken i Finspång
nedlades för alltid. Slutligen har Finspångs styckebruk 1918 inköpts av Fiskeby fabriks aktiebolag och därmed har,
vad industrien beträffar, även det gamla namnet försvunnit.

Från Finspång går banan utefter det vackra vattendraget, som än smalnar, än vidgar sig fram till sjön Dovern och Doverstorps
station, samt förbi Sätra svavelkisgruvor, upptagna under världskriget men åter nedlagda, och längs sjön Glans strand fram
till Ljusfors station. Ännu två km. och tåget rullar på en bro om 50 m. spann över Motala ström in på Skärblacka station.
Vid denna ligger bruket med samma namn, även det från början järnbruk men ombyggt till trämassefabrik och pappersbruk
och efter branden 1903 nyuppfört i stor skala. Ett bispår leder till Ljusfors pappersbruk, liksom Skärblacka sedan 1918
tillhörigt Fiskeby fabriks a.-b.

Kneippbaden någon gång på 1910-talet. Persontåget dras av NÖJ lok nummer 11. Tåget är på vag mot Norrköping Östra. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
Plattformsspåren på Norrköping Östra juni 1950. De sista dagarna innan SJ:s övertagande 1 juli. Foto: Sveriges Järnvägsmuseum.
NÖJ Lok nummer 20, f d. NKIJ 18, i Sonstorp 1938. Foto: Nybergska samlingen, Sveriges Järnvägsmuseum.
[lsvr_separator]

Till Kimstads station återstå endast 5 km. Där korsas statsbanan, och Norra Östergötlands järnväg delar sig för att dels gå
parallellt med statsbanan till Norsholm, där förbindelsen sker med Norsholm—Västervik—Hultsfreds järnväg och där
Göta kanal skär båda järnvägslinjerna, dels fortsätta till Norrköping. Förbi Lillie och Klinga hållplatser går banan till
Kneippbadens station, som fått sitt namn efter den på sin tid så bekanta men nu nedlagda badanstalten och villa- och
industrisamhälle med samma namn.

I en båge runt omkring Norrköping löper så järnvägen in på Norrköping östra station, väl den största stationen i Sverige
för smalspåriga järnvägar och gemensam för Norra Östergötlands och Norrköping—Söderköping—Vikbolandets järnvägar.
Stationen är belägen i den södra stadsdelen och har spårvägsförbindelse med den norra stationen.